Skotavstånd

Skotavståndär egentligen effektivt skotavstånd, men det är för långt att säga. När man skotat fullt ligger blocken på rad med dess centrum nästan i linje. Därför är en tydlig definition av skotavstånd avståndet mellan de övre blockens centrum och de nedre blockens centrum med skotet löst. Det är dock lite svårt att mäta, man måste hålla med två händer, så de flesta mäter mellan bommens underkant och något fast kring blocken på däck. Utifrån den siffran kan man avgöra om man ligger normalt, över eller under och hur mycket från normalt det är. Det förutsätter naturligtvis att man lärt sig vad sitt normala skotavstånd är. Detta sätt att se på saken hörde jag av Linkan i lördags för första gången. Från nu pratar vi alltså om hur långt från normalt vi trimmar. 
 
Exempel på skotavstånd:
Normalt: 20cm (mitt normala, hitta ert egna och ert egna sätt att mäta)
Högt: normalt plus 2cm
Lågt: normalt minus 2cm
Xtra lågt: normalt minus 4cm
XXtra lågt: normalt minus 6cm
Överlevnad: normalt minus 8cm
 
Den sistnämnda beteckningen antyder att man sänker skotavståndet ju hårdare det blåser. 

Börja med mjuk mast

Det är med masten som vi formar seglen med. Master böjer olika mycket och på olika ställen. Om man har tusenlappar över någon gång så skall de investeras i en mast av bästa kvalitet. En mast skall hellre böja för mycket än för lite, det går alltid att styva upp en mast med en kolfiberpinne om man vill ha den styvare. Jag har en kentmast som är alldeles för mjuk för mig utan pinne, därför kör jag med pinne och tycker att masten är perfekt.

Geometrin i riggen

Det mesta med riggtrimmet handlar om mastböjen. När vinden fyller seglet trycks masten åt lä. Masten och plankan böjs lite. Samtidigt ökar spänningen i förstag och vant. De två spända wirarna sitter ju fast i masten och där för de över en del av sin kraft rakt ner i masten. Även fallet spänns av skotet. Kraften i fallet dubbleras över falltrissan då det sitter både i seglet och långt ner på masten. Denna samlade kompression trycker ut den redan påbörjade mastböjen, Eulers fall 2 (med lite inslag av fall 3). 

Jag nämnde ovan att bara en del av wirarnas kraft är riktad rakt ner i masten. En del av kraften går åt till att hålla masten i sidled och framåt. Vi kan påverka hur mycket av kraften som skall gå ner i masten respektive hålla masten i sidled. Det gör vi med vinklarna som wirarna har mot masten. 

Om vi har en mjukare planka påverkar det lovart sidovant på ett sätt som liknar en förlängning av vantet. När vi seglar med ett längre vant minskar vinkeln mellan wire och mast. Om vi trimmar lösare i sida minskar vinkeln också. När vinkeln minskar ökar den nedåtriktade delen av wirens kraft och kompressionen ökar.

När vi förlänger förstaget eller flyttar fram masten minskar vinkeln mellan förstag och mast. Det påverkar kompressionen på samma sätt som sidovantens förändring. Förstagets vinkel är mindre än vantens och kraften mycket större. Seglet drar masten bakåt och det gör att förstaget får en stor last från det. En förändring av förstagets vinkel är mycket mer dramatisk än i vantet. 

Sidovanten

Trimmar man löst i sidovanten lutar masten mer åt lä när man seglar än om det är hårt i sida. När masten lutar åt lä verkar kompressionen vara mer ändlös. Den böjer lite, sedan blir det lättare och lättare för seglet att trycka ut toppen åt lä. Övre tredjedelen paralellförflyttas åt lä och sänks samtidigt som nederdelen får ett galet lut åt lä. Detta händer mest på kryssen på blankis då vi har riktigt stark fartvind. Om plankan är mjuk ger den efter och låter detta hända. Har man stort skotavstånd drar man ner riggen i detta läge och skotet kan i extremfall bli så löst att det nästan inte går att släppa ut. 
Detta trim är fantastiskt bekvämt, när riggen satt sig nere i lä ordentligt får man knappast lyft. Frågan är om det är snabbt.

Motsatsen är att trimma hårt i sidovanten. Med hårt menas att båda är spända när man sätter sig i skrovet. Plankan är neråtböjd på mitten när jakten står för sig själv. När man har detta trim är ju masten styvare än vid normala sidovant. Vill man ha lika mjuk mast som när man seglar med lösare vant måste man flytta fram mastfoten. Låt oss säga att vi fått ett lagom mjukt trim med hårt i vanten. Då verkar masten gå ut lika tidigt som annars, men inte komma lika extremt långt som med trimmet jag beskrev först. Ni med lite för mjuka master kan alltså börja med att trimma extremt hårt i sida och segla ganska fort.

Mastkoppen

Man ser ibland trimguider som påstår att när mastkoppen flyttas fram vrider masten mindre. Det är alltså mer i långskeppslinjen. Oftare hör man det motsatta. Jag har bara prövat detta några gånger med min första mast. Då kom jag fram till att masten alltid vrids för mycket. Med min andra mast, Kent, och en bred mastnäsa vrider masten definitivt aldrig för lite. Därför limmade jag fast min mastkopp längst bak. Därav har jag väldigt lite praktisk erfarenhet av detta.
.
Teorierna är följande:
Kopp fram - lite vrid; seglet sitter i mastens akterkant och drar bakåt. Om koppen är långt fram blir hävstången större och masten ställer sig i linje med seglet mer.
Kopp bak - lite vrid; när masten är böjd blir det ett rejält sidotryck på mastkoppen. Ju längre fram den sitter desto mer vrider masten. Dessutom böjs masten bakåt i toppen av akterlikets drag. Förstaget drar fram mittsektionen och mastkulan håller bak mastfoten. Om koppen sitter fram vill mastfoten vrida åt lä och framåt.
Det andra alternativet har nog mycket större inverkan på mastens vridning.
Jag är sugen på att ha en mastnäsa som håller masten med så lite vrid som möjligt, men jag har problem med att komma på en lösning som både flippar över böjen i slagen och inte vrider masten.

Mitt eget upplägg

2017-08-19

Jag har en teori som handlar om komponenterna som får masten att böja. 

Tre fenomen gör att masten böjer sig.
1) Vindens tryck på seglet.
2) Förstagets och lovartsvantets nedåtriktade kraft.
3) Fallets nedåtriktade kraft.

Mastens inbyggda egenskaper är naturligtvis centrala i detta. Det är superviktigt med en mast som uppför sig som man vill. Plankan påverkar masten väsentligt. Jag tar upp mer om dessa två delar i slutet.

Vindens sidotryck i seglet bestämmer vilket håll masten kommer att böja sig åt. När man sedan börjar skota och vajrarna börjar spännas lägs en kompressionskraft till. Dessa i kombination gör mastens böj. 

Vi kan påverka alla tre faktorerna.

Vindens sidotryck i seglet påverkas dels med styrningen genom att vi väljer vindens infallsvinkel i seglet. Dels genom att justera skotet. 

Stagningens kraft bestäms med dess längder och mastfotens placering. Ju mer masten lutar bakåt och åt lä desto större blir kraften i mast och vajrar. Anledningen kan beskrivas på två sätt.

Det vanligaste är att säga att vinkeln mellan mast och vajer påverkar kompressionen. Mindre vinkel ger större kompression i masten. Mer vinkel ger mindre kompression i masten.

Den andra beskrivningen är lite krångligare, men lite mer precis. Förstag och lovartvant ligger i ett plan. Det innebär att om man skulle ta en plywoodskiva och lägga den mot båda vajrarna ligger skivan i detta plan. Det är en tvådimensionell yta.  Om man tar en stor vinkelhake och sätter den mot skivan och justerar in den så att den ligger mot mastkulan har man en av linjerna en matematiker skulle använda för att räkna på riggens krafter. Det är alltså måttet från mastkulan vinkelrät till planet. Den linjen varierar beroende på hur du trimmar din båt.

Skotets inverkan på detta är nog större än man tror men vi går inte in på det här.

När plankan böjer sig påverkas riggen. Effekten är som att man släpper på lovartvantet. Denna egenskap använder vi för att plocka ihop en båt vi kan hantera utifrån vår vikt mm. Mjukare planka ger mer kompression i masten vilket hjälper den att böja.

Det jag beskrivit ovan kan nog alla enas kring och hålla med om. Det intressanta är hur vi skall använda dessa funktioner när vi bygger ihop våta farkoster. 

Min nya mast från CompåTech var MYCKET mjukare än de jag seglat tidigare. Underbart att få känna lite liv i den i långsamma förhållanden. Plankan jag har råkade bli lite väl hård. 38mm nedböjning är bland det hårdaste man har. Denna kombination har funkat bra och jag har funderat..... Vill vi ha mycket eller lite kompression i masten?

Vi strävar ju efter en rigg som följer med vindens tryckskillnader så snabbt som möjligt.

Kan det vara så att plankans rörelser är långsammare än mastens pga vikten (skrovet, seglaren och plankan) som måste flyttas upp och ner hela tiden?

Jag har en stark känsla av att det med dagens fina kolmaster är optimalt med så hård planka som möjligt inom regeln och inom rimliga vikt- och aerodynamikgränser. Masterna kan säkert anpassas efter dessa plankor så att vi får ett bra arbetsområde. Detta är förstås högst osäkert och svårt att få reda på, men jag går denna säsong i bräschen för detta tänk med min utrustning som är åt detr hållet.

För att få min för mjuka mast att lira i snabba förhållanden kommer jag att korta av förstaget så mycket att bommen blir ett problem för främre blocken eller min kropp. Det tar bort lite till av kompressionen. Sidovanten kommer vara väldigt hårda nästa säsong, ännu lite mindre kompression. Jag kör ju med tvåskuret fall vilket förra säsongen tog bort halva fallbelastningen.
 

Före 2016-17

Masten stagas av förstaget och sidostagen. Man har provat sig fram och funnit att 4mm krävs i förstaget för att det skall hålla. Regeln föreskriver 3mm i sidostagen och det räcker. 

Jag har valt att använda vantskruv i förstaget. Den kommer från Blue Wave. Den har en slaglängd på 50mm med en skala. Ett inbyggt handtag gör att man inte behöver något verktyg.

Längderna på stagen jag strävar efter är ett läge där vanten är lite spända i bakersta mastfotsläget och vantskruven i lösaste läget. När jag skall rigga och rigga av kan jag göra det utan hjälp att böja plankan. Maslutet är väldigt upprätt, men inte så att de främre blocken tar i varann. Jag skiter i vilken vinkel masten står. Det jag är intresserad av är att den i det bakersta läget går att rigga av. Från det läget kan jag spännaförstaget 50mm vilket är jättemycket. Säsongen 2015-2016 använd en ny CompoTechmast så riggen måste jobbas fram under säsongen. Mastfotens justerskena monterar jag lite snett. Anledningen är att vantens längder skall påverkas så lite som möjligt i de olika mastfotslägena och att fallet inte skall behövas ändras så mycket när man flyttar mastfoten. Regeln tillåter att kulans centrum ligger mellan 28,6 och 41mm. Helst skulle jag vilja ha skenan 90 grader mot masten, dvs ca 18 grader upp från våg. Det går inte med regeln utan det blir en prioritering mellan längden på skenan och vikeln på densamma. Det blir alltså en ganska kort skena och lite flackare vinkel. Systemet klarar att få masten tillräckligt styv på blankis och mjuk på trögt underlag. Att få den mjuk är inga problem, man kan inte trimma så himla mjukt. Om man gör det är man rökt när det kommer lite mer vind. Det najsaste med systemet är att jag kan välja ett mastfotläge och jobba med bara vantskruven därifrån. Det går väldigt lätt att trimma om då. Skotavståndet måste hänga med i omtrimningar. 

Min andra säsong drabbades jag av trög is och ganska hård vind. Det var på Stora Värtan där många människor vistas och gör skoterspår, fotspår, hundspår, skidspår mm i snön som sedan stelnar. Tillsammans med snöhögar blir det besvärligt att segla. På kryssen hade jag problem med hundpiss vilket innrbär att lovartsmeden lyfter sig okontrollerat. Jag förstod att masten behövde mer böj. Jag länsade ner en bit, trimmade om och med 10 min till start satte jag fart mot startlinjen.  FANTASTISKT!! Världens mjukaste gång! Äntligen! PANG! Vad hände??? Masten var av.

Jag snackade runt med folk vilken mast som var bra. Jag kände att det viktigaste var att den inte skulle gå av igen och finnarna övertygade mig om att Jeff Kent bygger master som håller. Jag, Fredrik, Gunnar och Patrik köpte varsin av en polack som tagit över ett gäng till Europa. Den har varit riktigt mjuk och fin, men på SM på Kungsbackafjorden 2013 pajjade den. Mastfoten lossnade från maströret. Genomgående bult rekommenderas. Ett annat problem uppdagades den regattan, det bildades en liten spricka i övergången mellan kolfiber och glasfiber. Sprickan var störst på babord sida vilket beror på att man är lite fet på layline och pressar masten extra hårt där. Masten böjer riktigt mycket och fibrerna i ytan sträcks lite för mycket. Jag har bestämt mig för att lägga på lite mer kol över sprickan.

Masten är nu förstärkt med kolfiber runt sprickområdet (2014). Två tidigare försök har misslyckats.Denna gång har jag laminerat in 0,3X5mm platta färdiga band av kolfiber. Jag misstänker att de håller mot kompression bättre än tyg som kladdas fast med epoxi. Dessutom har jag börjat suga fast laminaten. Det är sjukt tidkrävande, men blir faktiskt bättre.

Ett fel till vi har haft är kullagret i mastfoten. Det är för dåligt och pressas sönder. Den bästa lösningen är att köpa ett från Åke Luks och skruva dit. Tyvärr är det inte samma gänga, men det kan man fixa. Gängorna funkar att dra ihop, men har dålig precision. Jag fyllde mastfotens bakersta gänga med epoxi och drog i kullagergrejjen från Åke. Om det pajjar lovar jag att rapportera. Detta har funkat 2012-2016.

Vantskruv

Före och mellan racen gäller det att fundera på om allt som går att justera är rätt inställt. Det finns olika sätt  att förhålla sig till sitt trim. Jag såg ganska tidigt att många inte har riktigt bra koll på vad som gäller i olika förutsättningar. Man seglar runt och känner sig för, trimmar lite och ut igen. Den cykeln kan ta ett bra tag innan man hittar rätt. En grej jag har tyckt länge är att det är jobbigt att lägga ner riggen så fort man skall trimma om. 2013 testade jag att trimma förstaget med vantskruv, det var alldeles för jobbigt med verktygen man behövde för att skruva. Därefter provade jag med blockochtalja men det var alldeles för klen utväxling. På Glan 2013 träffade jag några holländare med fina vantskruvar på sina förstag. Jag gick fram och pratade med dem och de hade med sig en som jag fick köpa. Jag älskar den! Det är en liten kompakt mojäng med 50mm slaglängd och graderad skala. Ett varv är en mm förändring. Ett handtag fäller man ut vid användning. Nu kan jag stanna närsomhelst och justera förstaget. Om jag spänner rätas ju masten upp samtidigt som det blir hårdare i sidovanten. En enkel finjustering. Den korta slaglängden gör att jag fått stryka vissa extremtrim, tex mycket mastlut långt bak eller upprätt mast lågt fram. I princip trimmar jag riggen genom att flytta mastfoten och göra små variationer i alla tre stagen. De flesta har fått för sig att det är viktigt att ha konstant mastlut. Jag har aldrig hört en vettig förklaring till varför så det är lätt för mig att skippa det. 

Blue Wave tillverkar vantskruven.

Trim

 Ligger man fel med skotavståndet är man illa ute. För kort skotavstånd är katastrof, men ju längre man har desto sämre edge blir det. När man har trimmat 32 cm och hittat bra balans och därefter sänker till 30 blir ekipaget mer aggressivt med risk för lyft och dålig hantering. Det beror på att man inte kan dra ut böjen så att seglet spiller vind.

Det läget är det vi söker, fast utan lyften. Fixa så att masten blir mjukare och sätt riggen lagom. Med lite tur får man en levande mast som gör det lätt att hitta kurserna. Masten skall helst bli lös och levande. Hårdheten hamnar med rätt trim så bra att lyften efter slagen, innan seglet skotats hem ordentligt, kan hävas med kroppsvikten långt bak.

Djupt in i trimmet

På söndagen på SM 2017 snackade jag med en tysk om riggen. Vi pratade en hel del. Han hade fortfarande uppfattningen att själva vinkeln har en betydelse. Jag kanske har missat något men det är ganska självklart att vinkeln i sig inte påverkar farten. Det finns inte en bästa vinkel som man gör bäst i att ha konstant. I 606 drabbades en del av denna idé och körde med dubbla förstag för att masten skulle stå kvar i samma vinkel när man släppte på förstaget som seglet var halsat på. Det är ju som ett skämt! Man gör ju, på 606, förstaget lösare för att få sagg så att framkanten i seglet får mer buk. Det gör man ofta när det är lätt vind. Precis i lätt vind vill man ha mer rodertryck så att rorsman känner båtens balans lättare. Därför vill man ju att masten skall fällas bakåt i lätt vind. Jag sitter här och blir lite förbannad så vi lämnar det och  går vidare till DN.

Vi vill åxå ha balans. Balans är bra för att känna båten. Kanske finns någon fysikalisk nytta med det, men jag nöjer mig med antagandet att lite lovgirighet är bra. DN är svår att få lovgirig.

Det är lite svårt att få styrsystemet att fungera så att sidokrafterna där framme känns. Två sätt känner jag till. Det lättaste är att slipa bort egg framför medbulten och ha kvar all egg ända bak bakom. En sak vi borde jobba på är att sätta medbulten lite bakom hjärtstocken. Jag tror att en till två cm skulle göra att sidokrafterna där framme skulle fortplanta sig fint bak till styrkryckan. Jag vet inte vad reglerna säger om det.

Lovgirighet från riggen uppnås när masten står längst bak. När masten böjer ut långt får vi riktigt mycket lovgirighet. Man bör alltså hitta en mast som är så mjuk att man ofta seglar med den längst bak. Se aktre nederdelen som en stor klaff som styr mycket av sidotrycket. Om den ytan hamnar långt bak påverkas lovgirigheten mer än om toppen är långt bak. Varfördårå? Jo, toppen spiller ju vind medan klaffytan inte påverkas nämnvärt av mastböjen.

Nu kommer vi til det roliga. Vi tar min mast som exempel. Nu är den för mjuk för riktigt manlig segling. Jag råkar ha väldigt små block fram och därmed stort utrymme att fälla masten ännu mer framåt. Det vill jag ju för att kunna trimma den ännu styvare. Nu är det så att enligt mina beräkningar kommer detta att göra masten ännu mer dynamisk i vindförändringarna. Kul va? Hur det kommer sig? Jo, läs nu noga; Masten böjer sig åt sidan av två orsaker. Den kraft seglet drar masten åt sidan plus kompressionen från riggen. Fallet, förstag och lovart sidovant drar masten neråt och den vill fjonga ut. Kompressionskraften bedömer jag vara långsam och trög jämfört med seglets sidokraft. Med masten upprätt måste vi sänka seglet för att få rätt skotavstånd. När vi sänker seglet hamnar ju mer sidoskapande segelduk i området mellan mastfoten och mastnäsan. Med en upprätt minskar riggens inverkan på mastböjen samtidigt som seglets inverkan ökar. 

Med vi har en mast som står längst bak och är väldigt upprätt kan vi hamna nära det optimala med avseende på lovgirighet och dynamik i mastböj. Dessa två parametrar är direkt avgörande för farten, inte mastens vinkel. 

Tvist

Masterna från CompoTech verkar vara mjuka framåt-bakåt i toppen. Det medför mer tvist än om masten är hård i den ledden. Den egenskapen öppnar akterliket ganska tidigt, dvs vid lägre vintryck kan vinden få akteliket att spilla vind och ställa in sig för bästa verkningsgrad. I det här läget har vi en följsam rigg som snabbt anpassar sig till vindens förändringar i både riktning och styrka. När det kommer en by böjs masten bak i toppen och akterliket flyttas åt lä. Då minskar vindens anfallsvinkel i seglets övre halva.

Det är toppen av två orsaker. Det är viktigt att släppa ut ett segel så mycket som möjligt så att riktningen vilken seglet trycker riktas framåt. Tänk på en spinnaker eller gennaker på en segelbåt. Man torskar massor om man seglar med för hård skotning. Om akterliket inte ges möjlighet att flexa kommer seglets övre halva att vara onödigt hårt skotat (onödigt stor anfallsvinkel mot vinden). Detta gör att seglet riktar kraften åt sidan. En kraft riktad mer åt sidan drar ju inte framåt som man vill utan ger mer sidotryck på medarna. Sidotryck på medarna gör att de måste ge mer grepp vilket bromsar.

Om seglet däremot ges möjlighet att tvista med hjälp av en bra mast får man kraft framåt, färre lyft och kan segla med slöare medar. 

Det är inte nog med det. Master med mjuk topp (fortfarande framåt-bakåt) kan trimmas hårdare tack vare att toppen hjälper seglaren att parera byar och stark vind. Mastsektionen mellan stag och fot böjer så att seglet blir planare och tvistar, men behöver inte böja lika mycket när toppen hjälper till. Därmed har vi en rigg med ett trim där masten är styvare vilket ger mer kraft.
 

Skotet

Fredrik beskriver sitt skot såhär:
Tunn 2m/loopflätad 3,8/ tunn 2m.
Lina 4-4,7 mm (Liros Magic pro är bra med lite greppfiber, eller liknade).
Kapa inte haländan förrän man är nöjd med max utsläppt skot (så att det hela skotet inte blir för kort). Det går åt ca 22m.
 
Det betyder att han utgår från 22m lina med en diameter på 4-4,7mm. De mittersta 3,8 meterna loopflätad. Resterande används till att justera längderna som man vill ha dem.
 
Jag har testat loopflätat skot och gillar det inte. Istället har jag beställt ett avsmalnande maskinflätat skot. Mitt är 8mm i 6m för att sedan gå över till 6mm under de sista 1,5 meterna. I den tjocka änden har jag sytt i ett öga av gummilina som gör det enkelt att fästa änden i rorkultens handtag. Den smala änden sitter bak för att vara tunn när det är skotat.
 
Om man är lite ovan seglare kan man lägga till en halvmeter för att kunna släppa ut mer i halvvindssegling. Med för kort skot blir det lite svårare. Under tävling är det dock bra med kort skot så att det är mindre att hålla reda på i brunnen. Detta blir då på bekostnad av säkerheten!
 
Det som tvingade mig till 8mm-skot var de fina spärrblocken från Ronstan. Ronstan gör sina block mindre än Harken så jag använder de när jag vill ha små block. De har som sagt rätt små spärrblock som får plats i min västeråsbom. Med dubbla spärrblock får jag perfekt friktion.
 
Anledningen till att man vill ha tunt skot bak är att det ger mindre friktion. Den större dimensionen skall passa i spärrblocken/spärrblocket och i handen. 
 
Tack Fredrik för hjälpen!

Här är en gammal broshyr från CompoTech