Det finns fyra olika grundtyper av medar, plåtmedar, insatsmedar, T-järnsmedar och vinkeljärnsmedar. På bilden till höger ser du en av mina styva insatsmedar. De har 6 mm rostfritt stål slipat 95 grader och förstyvare.

Isegenskaper - medegenskaper

Iskvalitéer
Det är viktigt att kunna glida minst lika bra som sina kompisar. Olika isar kräver olika medar. Här följer en redogörelse för vilka egenskaper medarna kan ha på olika isar.
 
Åkytorna nedan mäts med bladmått 0,15. Håll meden så att bladmåttet fastnar lika långt framför som bakom medbultshålet.

Kärnis
@Kall kärnis – Här skall man helst använda ett hårt stål för att skärpan skall hålla sig länge. Medarna skall ha maxlängd, 914mm. Om det blåser ordentligt kan inte åkytan vara för lång utan att man tappar för mycket grepp. Kortare åkyta ger högre tryck per cm egg vilket ger ökat grepp. Åkytan kan ligga runt 200-300mm i höga farter och 300-400mm i låga farter. Lång åkyta gör att meden ligger an isen på isens högpunkter. Ju längre åkyta desto längre kan avståndet mellan isens pucklar vara utan att meden behöver ramla ner i en dal. Kärnismedar skall ha största delen av eggen vass. Framifrån kan man slöa ner eggen 200-300mm och bakifrån 50-100mm. Slipvinkeln skall ligga på 95 grader för tunga seglare och 90 grader för lätta. Styrmed skall ha kort åkyta, 100-200mm, för max grepp. Om det går fort kan man använda 6,8mm tjockt stål och förstyvare för att meden skall vara stabil och hålla bra.
@Kall kärnis med frost – Meden skall ha kort åkyta för så lite stål i kontakt med frosten som möjligt. Här kan man använda plåtmedar för att få ner medens längd ordentligt. Man kan även tänka sig smala T-järn, 4mm, för att hålla spåret i frosten smalt. Slipvinkeln måste vara relativt spetsig för att hålla kvar greppet om det kommer lite mer vind. Tunga seglare har problem i detta före.
@Blöt kärnis - Här är isen mjuk i ytan. Eggen sjunker ner i isen och ger bra grepp. Trubbigare vinkel gör att eggen flyter högre och ger mindre friktion. Här funkar allt mellan 95 och 105 grader beroende på vindstyrka och seglarens vikt. Medium åkyta, 200-300mm, om isen är slät. Om den är knölig kan lång åkyta vara snabb.
@Slask på kärnis - Vid blöt slask är det samma förutsättningar som blöt kärnis. Ju mer slasket fryser ju mer vill man kunna segla upp på det. Det är mycket mindre friktion att segla uppe på underlaget än genom det! Platt ingång, lång åkyta (300-500mm) och trubbig vinkel (100-105 grader) lyfter meden. I vissa lägen lyfter lovartmeden och ligger ovanpå, de som lyckas först med det har en fördel. 
@Snö på kärnis - Om snön når upp till medkroppen på insatsmeden väljer man snömedar. Om snön är kompakt, farten är låg och isen slät kan snömedarna vara korta för minskad kontaktyta. Ofta ligger snön i högar. Då är det effektivaste spåret att undvika dem utan att svänga för mycket. Kan man undvika dem mycket och isen är rejält knölig kan det löna sig med långa insatsmedar.

Stöpis
@Kall stöpis - Om den är slät liknar den kall kärnis. Men den är ofta knölig. Det gör att meden får mycket rotation/vibration. Detta kostar massor med energi. Lång åkyta med platt ingång och utgång får meden att rida på högpunkterna. Frusen stöpis som tinar kan bli så mjuk att vinkeljärn blir snabba. Jag har själv inga vinkeljärn, men Eddie vann undomsVM på vinkeljärn. Jag kan tänka mig att de bör vara 100grader för att funka bra. De skall nog vara helt raka utan konkaviteter. Ingång och utgång rundas rejält och detta får utgöra medens kurvatur. Vasst skall det nog inte vara alls. Kanske 100mm om det är is mellan stöppartier.
@Kall stöpis med frost - Om den är slät liknar den kall kärnis med frost. 
@Blöt stöpis - Liknar slask på kärnis. Välj medar som lyfter ur slasket så gott det går. 
@Slask på stöpis - Som blöt stöpis.
@Snö på stöpis - Kombination av allt ovan. Medvalet beror på stöpets hårdhet, snöns egenskaper och farten. 
 

Medslipning

De flesta klubbar har medslipar. Jag uppmanar alla att testa att slipa själva. Klassen mår nog bra av att så många som möjligt kan slipa. Här kommer en del av vad jag lärt mig.

Börja med att ta reda på vilken vinkel meden är slipad i. Lättast är att sätta meden i giggen och slipa lite lätt. Gör det långt bak eller långt fram där det inte finns någon egg att vara rädd om. De nya slipreporna visar om man ligger rätt. Justera lite och testa tills det slipar över hela ytan. Om det bara är en lätt skärpning av redan fina medar kan du börja med 240-papper. Om medarna behöver en rejäl justering eller om det är ett jack i eggen måste man börja med 40-80 så att det händer något och stålet inte blir så varmt.

Slipa kort tid på varje sida, kanske 20-30 sekunder, lägg den åt sidan och ta nästa. Om du har fler än tre medar hinner de kallna mellan slipningarna vilket är viktigt. När meden är varm utvidgas den och kurvan blir rundare än den kommer vara när den kallnat. Om man inte passar sig får man konkav kurva som det absolut inte får vara.

När man tar en av medarna till giggen kollas kurvan innan på en rak aluminiumbit med centimetermarkeringar. Ha helst en lampa bakom. Man ser och känner kurvan bra, men ett bladmått 0,15 mm visar hur lång åkytan är. 0,15 har jag valt pga att vissa mäter 0,1 och andra 0,2. Man behöver inte mäta med bladmått mellan varje slipning, men kolla alltid kurvans jämnhet.Jag brukar få en eller två ställen med bulor. Det känns tydligt mot aluminiumlinjallen när meden vickar över bulan. Om man har belysning bakom ser man ljus mellan de två bulorna. Där bulan är får man slipa lite mer. Meden skall rulla jämnt och fint över hela längden.

Innan varje slipning är det viktigt att även kolla att eggen ligger i mitten i sidled. Kolla bak och fram att slipytorna är lika stora. Är den ena sidan lite mer slipad syns det tydligt att den sidan är större än den andra. Mät med skjutmått eller ögonmått.

Mina mellanpapper är 240. Ett slitet 240-papper ger tillräkligt fin yta till er som inte tävlar och ett nytt 240-papper avverkar tillräkligt bra för att slipa ner dåliga medar. Det kan alltså duga med bara den sorten, men jag rekommenderar ett grövre och ett finare.

Ytan bör vara slipad med 400-papper eller finare. Jag avslutar med två olika gråa papper som består av små pyramider ordnade så att varje pyramid skär lite förskjutet i fårhållande till framförvarande pyramid. De ger en väldigt fin yta. Det är 3M´s Trizact. De jag använder heter A160 (motsvarar 120-korn) och A45 (motsvarar 400-korn).

Åkytorna kan ligga mellan 200-400 mm (i extrema fall 100-500) med 0,15. Långa åkytor går snabbare och jämnare, men ger sämre sidogrepp och mer motstånd vid kursändringar. De gräver inte lika djupa spår i isen vilket är fördelaktigt på mjuk is.  Korta åkytor ger bättre grepp och mindre broms vid kursändringar. Styrmeden kan ha kort åkyta för att få maximalt grepp och därmed ökad säkerhet. 

Vinkeln ligger normalt mellan 90-105 grader. 90 används på kall is av lätta personer i hög fart och 105 används av tunga personer på varm is i låg fart.

Ingångar och utgångar kallas de första 10-30 cm och de sista 5-15 cm av meden. Det är i mjuk is viktigt att dessa är runda så att meden klättrar upp ur isen så mycket som möjligt. Underdriv inte detta!

Styrmeden SKALL ha slö egg framifrån bak till 10cm framför medbulten. Med denna slipning styr den likt hjulen på kundvagnar. Den vassa eggen på bakre delen av meden gör att styrningen följer med båtens rörelser och inte hittar på så mycket själv.

Mycket svårare än såhär är det inte. Lycka till!

Ingången

Ingång och utgång kallas de partier som är längst fram och längst bak. Ingången är längre än utgången. 

Jag definierar in- och utgångarna från framkant och bakkant av stålet in mot medbulten så långt som de är slöade med flit. Det börjar ofta med helt runt längst fram och slutar med vasst där ingången slutar. Under den sträckan får man tänka sig hur isen och snön träffar stålet.

I snö och frost kanske det är en fördel med en så låg anfallsvinkel som möjligt. Det innebär att det är en fördel med regelns tillåtna 75 graders eggvinkel längst fram under de 19 mm som regeln åxå bestämmer. 

I de fall man kan glida olika högt på isen, de flesta, är det bra att lyfta medarna så mycket det går. Detta märktes tydligt när min bror seglade kite på skidor och jag DN på en is med drivor. I varje driva saktade jag ner till under fartvindssegling medan han bara gled över med väldigt lite friktion. Efter den gången har jag fokuserat hårt på att få ingångar och utgångar att ligga lågt med så platt yta som möjligt. 

På blankis i frisk vind när maximalt grepp önskas kan utgången vara vass hela vägen. Ingången kan vara rund bara 10-20cm. Motsatsen är stöpis som tinar eller fryser. Där kan man skära fast ordentligt om man inte har koll på ingångarna. Sedan har vi alla mellanlägen. På knölig frusen stöpis är det nog supereffektivt med bra ingångar.

För att platta ut ingången måste eggen slipas ner. För att få till en ingång som jag förordar måste man slipa ner 80% av den sneda ytan till helt platt. Detta gäller där stålet ligger ca 5-10mm över isen. Framåt förbi 19mm-punkten och upp vill man fortfarande ha spetsigt för att skära genom snö. Bakåt måste man ju snedda till detta mot en normal egg. Teoretiskt blir det en (platt i sidled och lite böjd i längsled) triangel från punkten man slipat mest bak till eggen. Det känns naturligt att triangelns långsidor rundas av så att inga vassa kanter skär fast. Kanske tjänar man på vassa kanter där, särskilt vid segling i vatten. Detta har jag inte testat.

Detta är svårt att få till på gamla medar då dessa ofta är väldigt högt från isen fram och bak. Slipar man bort spetsen så blir de ju ännu högre. Ingången gör sällan någon nytta 10mm över isen. Därför bör man vara rädd om stålet längst bak och längst fram.

När man gör nya medar skall de hela vägen slipas så rakt som möjligt innan man gör ingångarna. Därefter kan man slipa bort den vinklade delen till helt platt längst fram och bak så långt man vill ha ingången minus 5 cm. De sista 5 cm måste slipas för hand så att man inte får en skarp övergång mellan ingången och normaleggen. Därefter kan man slipa upp framkantkurvaturen som man önskar. Utgången görs på samma sätt, men man slipar bara upp 3-5mm från den vassa eggen. Nu kan man titta på profilen och fundera på om man vill ha en kortare åkyta eller mer rundade in- och utgångar. Det är lätt att gå åt det hållet.

Poängen är att man måste ha stål kvar för att kunna platta till ingången utan att höja den från isen.

Medslipen

När jag började sa folk att jag skulle lämna medarna på slipning hos Åke. Det bestämde jag mig direkt att jag inte skulle göra. Det tar 1,5 timme till Eskilstuna. Redan första säsongen fick jag vara med på en medslip som ägdes av några svenskar.

Den var inte riktigt rätt så jag erbjöd mig att bygga om den. Nu funkar den jättebra. Bandet går ganska sakta vilket man sa var ett problem, men det har visat sig vara bra. Ju saktare något som skär i metall går desto mindre värme utvecklas. Visst slipar det långsammare, men värmeutveckling är inte bra. Giggen är numer väldigt exakt. Jag kan ställa den mellan 90-105 grader där var femte grad är markerad och grader däremellan går att syfta fram.

Jag har slipat XV-medar med gott resultat. De är långa, tjocka och tunga så man får hålla på ett tag, men till slut kan man få dem som man vill.

Banden är 2000x75mm. 

Parallellitet

Det är viktigt att medarna är parallella, men det är svårt att mäta. Om det ligger snö på isen kan man putta fram ekipaget en båtlängd. Tittar man bakom medarna och ser ett mellanrum mellan snön och meden så har vi ett fel. Om mellanrummet är på insidan på båda pekar de inåt och tvärtom. Glöm att mäta med mätklocka eller dyligt mellan medarna, det funkar dåligt. Bättre är metoden med två stora vinklar som man ställer medarna i. Man ser direkt hur medarna står. SIK har ett sådant paralellverktyg i sitt släp.

Nedanför ligger lite diverse som kanske borde slängas. De som är sugna att läsa, gör det.

Insatsmedar 105 grader, 5mm, rostfritt.

Jag har haft problem i riktigt mjuk is. 2013 var första säsongen med dessa extremt bärande medarna i kombination med tunnt stål. Tanken är att det är trögt att skära igenom isen. Därför vill jag ha en tunn profil som ändå lyfter mig. Det har funkat superbra i så lätt vind att vi inte klarar maxtiden och på transportseglingarna till och från tävlingsområdet när båten är nedlastad med vikt. På race har de bara funkat en gång, VM 2015 i Estland sista dagen när det var mjukt, men man kunde segla på det mjuka. Det sjönk ner lite så att jag fick sidogrepp, men rullade på jättefint. Jag har många gånger funderat på att slipa dem lite spetsigare, men de byggdes för att slippa skräckupplevelsen på SM 2012. Då var det mjukt och det gick riktigt dåligt. Detta är förhoppningsvis inget problem längre.

När jag började slipa stålen tänkte jag att ingångarna skall vara så platta som möjligt för att lyfta meden maximalt. Det är ju bara åkytan, ca 30-40 cm, som håller mot i sidled. Ingångarna har som enda uppgift att hålla meden rak och stilla mellan ojämnheterna. Om ingången är vass kommer den att skära ner eller slå sönder det den träffar. Det är mindre motstånd med en avrundad ingång. Jag ville ta detta till ytterligheten och slipade både ingång och utgång helt platta. 

Hur funkar eggen?

Man vill ju ha så litet sidogrepp som möjligt utan att sladda för mycket. Det ger lägst friktion. Mest märks det på länsen då vindmotståndet minskar. Sladd i lärundningen är ett måste för att inte ha för bra grepp men om det sladdar i slag och gippar eller tom rakt fram så har man gått för långt. Ett sätt att minska friktionen är att ta ett fint sandpapper och dra lite på eggen. Då gräver den inte ner sig lika mycket och det glider lättare. Ett annat är att öka eggvinkeln. Man kan köra på upp till extrema 110 grader när isen är mjuk och det går sakta.

Frågan är nu vilket som är effektivast, att åka med slöa 90 grader eller vassa 110 grader? Jag har haft en känsla av att vassa 105or skulle vara snabbare vid samma sladdbenägenhet. Alltså, vi jämför två medar som har samma grepp.

När meden sidobelastas max utan att släppa åker vi på den sidan av meden som är åt lä om eggen. Meden måste glida uppåt på den vinklade isytan meden format i isen för att den skall mista sitt grepp. En flack med formar ett grundare spår än en brant. Därför har 90- gradersmeden mer höjd innan den släpper plus att det krävs en större sidokraft för att den skall glida uppåt på den brantare ytan. Den flacka medens grundare spår drar mindre energi att skapa. Om vi tar och drar av eggen på 90-meden för att få ett lägre motstånd kommer den plattare ytan att lyfta meden så att även den skapar ett grunt spår. En sådan egg glider ju på både en platt yta och en vinklad yta som är betydligt grundare än innan men fortfarande brantare än 110an.

Jag har svårt att fundera ut vad som borde funka bäst. Vi får ha detta i åtanke när vi seglar och försöka att få in lite data som pekar åt något håll.  

Text från bloggen

Ett viktigt beslut att fatta är vilka medar man skall ta med sig ut på isen. Det beslutet måste fattas på vissa grunder. 
1) Isens beskaffenhet på morgonen. 
2) Prognosen. 
3) Vilka medar som finns i bilen. 
4) Hur många man kan ta med sig i isjakten. 

Vissa gånger har jag torskat regattor pga att rätt medar ligger kvar i bilen eller att jag inte äger dem. Från och med nu skall jag hålla en uppsättning medar som täcker ett brett register. 

De första två kan bli svåra om man är sen på morgonen och får ont om tid. 

Punkt tre, om man har plats skall alla med. Om man bara har plats med 12 medar kan man täcka upp de förväntade isförhållandena med hjälp av prognoser. Väderleksprognoser är riktigt bra nu för tiden.

Ofta är det långt in till bilen från banan. Då är det viktigt att man har de snabbaste medarna med sig ut. För att det skall funka måste det finnas ett packsystem på isjakten. Jag skall tänka ut ett sätt att få med mig riktigt många. På sidan av skrovet tycker jag att det skall få plats 6 medar för att få fram vikten. Dessutom har jag märkt att transportmedarna kan ha en mycket stor vinkel, 105 grader är mina och rullar på fint med all last. 

Vilka medar skall man då skaffa? Jag har känt stor skillnad på olika vinklar. 90 grader som är slipade ger oftast ett onödigt bra grepp. 90 grader med lång åkyta kan säkert råda bot på detta, men jag har bestämt mig att laborera med eggvinkel istället för åkytan. Nu äger jag i slotmedar 90 och 110 grader. Båda är superbra i sina olika fönster. Fyra slotmedar är under produktion. De skall fylla ut de glapp som saknas. Tanken är att välja de som sladdar lagom mycket. Jag har tre pysmedar som är 800 långa tvilka skall bli styrmedar med olika vinklar. Där har jag inte bestämt mig riktigt än hur de skall slipas, men 90, 95 och 100 grader med en ganska kort åkyta tror jag på. En kort åkyta ger ju ett högre tryck per cm och därmed bättre grepp. Dessutom kanske det gör styrningen mer levande.

Kurvaturen håller jag rakare än de flesta andra seglares. Jag har fått för mig att det ofta är gynnsamt med en lång sträcka som kan rida på isens höjder. Medens rörelser borde bli mer stillsamma. Åkytan, den som ligger närmre linjalen än 0,1 mm, är det enda på eggen jag behåller vass. Allt annat rundas av från minimalt till cirkulärt eller tom ännu plattare. Meden skall åka på isen, inte i. Snömedar måste dock vara spetsiga fram för att skotta snön åt sidan. 

Helst vill jag ha 440c, men det verkar inte finnas i Sverige så jag tar rostfritt istället. Jag är van vid den legeringen och har den i flera medar. Man får slipa oftare, men det får jag stå ut med.

Min nuvarande strategi innehåller 22 medar. Jag har 13 färdiga, 7 påbörjade och 3 nästan färdiga. När allt är klart har jag mer än jag behöver.

Här ligger två filer. Den som sluar med .pdf kan du öppna och titta på. Den andra (.dwg) kan du skicka till en firma med vattenskärning. De kan ge dig ett pris på att skära ut medstålet när de fått filen.